Maryam

Jag har varit hemma i några dagar. Det där med att veta vad hemma är !
Jag är i Barcelona för att få lite mer klarhet! Efter 7 dagar fått vara i Sverige, i skogen, med familj och vänner. Återkom jag med en lugnare , gladare jag . 

Något jag reflekterade över är hur vårt ursprung påverkar. Vad vi längtar efter när jag pratat med mäniskor som beskriver städer de varit i, vad de gillade med staden. När jag hörde hur min partner pratade om vad han saknade i Sverige som inte fanns där vi bodde! Och den där pusselbiten som jag saknar.

Min partner är född i en stad med miljoner människor boende, med liv och röresle, havet - något jag upplever som rörigt och inte alls på några vägar lugnade. Men jag älskar människorna , hur vänliga de är där!

Jag är uppväxt med mycket natur och runt bara 30.000 invånare om knappt det Jag är van att inte prata med någon på dagar (inte bara för att det var lite invånare utan av många år av mobbning)
Så jag sökte tröst och lugn i skogen!

Jag pratade med en tjej som upplevde Madrid mer levande, mer som en storstad som det faktiskt är jämfört med Barcelona. Hon skulle nog tänka sig bo där om det hade legat nära havet . Hon beskrev det lite som "hemma" det vill säga Stockholm! Inte förän hon beskrev Madrid - en stad min partner också varit i men han gillade det inte. Det var då jag förstod att vi gillar saker i vår omgivning vad vi är vana med!

Jag tycker inte stora städer är skrämmande på något sätt alls. Jag gillade Berlin när jag var där- en stad jag gärna åker tillbaka till. Men när det gäller storstäder som Oslo och Stockholm (som inte är så stora) Lockar ingen av dem att bo i.  Där emot Göteborg är en stad jag gärna hade bott i, bodde i närheten av den staden i 3 år och var där ofta och kände lugnet varje gång. Jag jämnför Barcelona med Göteborg ibland. För är det en stad jag skulle välja i Spanien är det Barcelona eller någon ort i närheten om jag fick välja igen. Men landet Spaninen skulle jag inte välja om jag fick välja om en gång. Men nu måste man komprimissa när man lever i ett förhållande. Det försöker jag påminna mig om, de gånger jag längtar efter Sverige :svalkan, lugnet, skogen, sjöar, jobbtillfällenheter där jag troligtvis hade fortsatt gå in i väggen gång på gång!

 

Det positiva med Sverige vistelsen, var att jag helt plötsligt stod där, såg en groda i gräsmattan och jag kände att jag skrattade, jag kände glädjen som jag i så många år saknat ( en lång histora om när den försvann) Samt att jag inte gråtit på säkert 14 dagar nu. Vilken är ett framsteg, då jag även fick på något sätt säga adjö till min kära mamma.  Som dog för 4 månader sedan.

 

Nu skenar skrivandet i väg som det ofta gör för mig. Men ursprung är ju den miljö vi lever i, men också  vilka som skapas och formats oss till de induvider vi är (något jag alltid fått höra - hon är sin egen induvid- eftersom jag inte var lik varken min mamma eller pappa -enligt många)

 

 

I have been home for a few days. The thing about knowing what home is!
I'm in Barcelona to get some more clarity! After 7 days being in Sweden, in the forest, with family and friends. I returned with a calmer, happier me.
Something I reflected on is how our origin affects. What we long for when I've talked to people who describe cities they've been to, what they liked about the city. When I heard how my partner talked about what he missed in Sweden that wasn't there where we lived! And that piece of the puzzle that I'm missing.
My partner was born in a city with millions of people living, with life and movement, the sea - something I experience as messy and not in any way calmed down. But I love the people, how friendly they are there!
I grew up with a lot of nature and around only 30,000 inhabitants if barely I am used to not talking to anyone for days (not only because there were few inhabitants but from many years of bullying)
So I sought comfort and peace in the forest!
I spoke to a girl who experienced Madrid more alive, more like a big city that it actually is compared to Barcelona. She would probably consider living there if it had been near the sea. She described it a bit like "home", her home is Stockholm! Not until she described Madrid - a city my partner had also been to but he didn't like it. That's when I understood that we like things in our surroundings what we are used to!
I don't think big cities are scary in any way at all. I liked Berlin when I was there - a city I would love to go back to. But when it comes to big cities like Oslo and Stockholm (which aren't that big) None of them are attractive to live in. Opposite Gothenburg is a city I would have liked to live in, lived near that city for 3 years and was there often and felt the calm every time. I compare Barcelona with Gothenburg sometimes. Because if there is one city I would choose in Spain, it would be Barcelona or somewhere nearby if I had to choose again. But I wouldn't choose Spain if I had to choose again. But now you have to compress when you live in a relationship. I try to remind myself of that, the times I long for Sweden: the coolness, the peace, the forest, lakes, job opportunities where I would probably have continued to walk into the wall time and time again!

The positive thing about the stay in Sweden was that I suddenly stood there, saw a frog in the lawn and I felt that I laughed, I felt the joy that I had missed for so many years (a long story about when it disappeared) And that I didn't cry in probably 14 days now. What a progress, as I also somehow got to say goodbye to my dear mother. Who died 4 months ago.

Now the writing shines as it often does for me. But origin is the environment we live in, but also who is created and shaped us into the individuals we are (something I have always been told - she is her own individual - because I was not like my mother or father - according to many)