Maryam

Här om dagen satte jag mig ner , så tacksam för livet. Att jag får uppleva saker i mitt hem. Detta även om spontana saker är jobbiga så uppskattar jag dem.

Jag kommer citera ett medelande jag skrev:
" Jag sitter och reflekterar över vad jag får uppleva . I mitt egna vardagsrum/ terass.
- Din spelning

- marockanska middagar och nu en familj som Oussama guidat, vill uppleva  och laga spansk mat....!

 

Jag menar varje ord. Jag älskade de stunderna. Jag på senare tid att delar av mig växer tillbaka, efter att jag tappat halva mig tror jag 75 procent finns där.

Så kommer bara två dagar efter,denna dag. Då jag har samtidigt fångat upp massa bra saker, samlar jag på mig omgvivningens känslor oftast de negativa. Jag är som en svamp. Får påminna mig om att det är skillnad att känna av 100.000 personer än 1 miljon människor. Det är inte bara rösterna , det är inte bara ambulns och polis serierna som stör mig. Det är tysta tiggande händer, det är hunvalpar och katter som far illa. Det är sociala medier, det som händer i världen.
Jag ska precis som alla andra hantera de här hemska sakerna. 

Och sedan de där sakerna slängda i ansiktet : att om jag inte orkar ha männskor kring mig, så borde jag bo ensam!

 

Jag vill inte alls vara ensam, tvär om jag vill ha månniskor omkring mig, men jag välja vilka jag vill ha nära mig.  Och de finns inte här, en av dem finns inte länge ett samtal bort. 

Det finns ingen jag kan dela mina positiva saker som jag vill dela - den enda som skulle förstå, varför jag pratar om lökar som ska sättas till hösten. Det finns ingen jag kan berätta citron och marängåpaj med en passion. En passion inte många delar med mig.

Personer som älskar mig som den jag är, som känner igen sig i mig. Där jag inte behöver be om förlåt för den jag är.

 

Jag försöker inte få er att tycka synd om mig.  Nej det är  inte mig det är synd om, detta är jag medveten om, mer än mycket väl.  Det är inte jag som lider. Tårarna är inte bara sorg!
 
 Det är sorg, glädje, smärta, ilska. Allt det där som extroverta får ut genom att prata med nåon varje dag. Ni samlar inte ihop det till en bomb som exploderar. 

 

The other day I sat down, so grateful for life. That I get to experience things in my home. Even though spontaneous things are hard, I appreciate them.

I will quote a message I wrote:
"I sit and reflect on what I get to experience. In my own living room/terrace.
- Your gig
- Moroccan dinners and now a family that Oussama guided, wants to experience and cook Spanish food...!

I mean every word. I loved those moments. I recently that parts of me are growing back, after I lost half of me, I think 75 percent is there.

Then comes just two days after, this day. Since I have simultaneously caught a lot of good things, I collect the emotions of the rebirth, usually the negative ones. I'm like a mushroom. May remind me that there is a difference in feeling 100,000 people than 1 million people. It's not just the voices, it's not just the ambulance and police series that bother me. It's silent begging hands, it's female puppies and cats that get hurt. It's social media, what's happening in the world.
I have to deal with these horrible things just like everyone else.
And then those things thrown in my face: that if I can't bear to have people around me, then I should live alone!

I don't want to be alone at all, on the contrary I want to have other people around me, but I choose who I want close to me. And they are not here, one of them is not long a call away.

There is no one I can share my positive things that I want to share - the only one who would understand why I am talking about bulbs to be planted in the fall. There is no one I can tell lemon and meringue pie with a passion. A passion not many share with me.
People who love me for who I am, who recognize themselves in me. Where I don't have to apologize for who I am.

I'm not trying to make you feel sorry for me. No, it's not me that's a shame, I'm aware of this, more than well. I'm not the one suffering. The tears are not just sadness!

It is sadness, joy, pain, anger. All that stuff that extroverts get out of talking to someone every day. You don't assemble it into a bomb that explodes.