maryamsworld.blogg.se - De drabbas också!

Det här med psykisk ohälsa, är ju något som man pratar mer och mer öppet om. Men lite tabu ännu!

För några år sedan började jag min process att söka hjälp. För jag var så trött, så likgitlig och vart min motor och drivkraft till att gå till jobbet kom i från vet jag inte! Men det sa PANG! Den där desperata ropen på hjälp blev hörd. Jag fick många bra samtal med en person och åtminstonde panikångesten försvann eller minskade!
Dock helt frisk blev jag inte, utan så fort trycket på jobbet ökade så fick jag sjukskriva mig igen. Denna gång skrev doktorn ut antidepressiva medel, som jag aldrig började äta! Jag hittade vägar att hitta tillbaka till gjädjen, orken eller accepterade helt enklet : att ibland är det det okej att vila sig mitt på dagen!

Summan av kademumman är att de anhöriga drabbas också! De får stå ut med gråtande /tröstane stunder. De känner sig maktlösa, försöker att peppa och ge exempel på vad man kan göra för att bryta cirkeln!

När jag ser mina kära hopplöst komma med förslag : träna, gå ut, lyssna på musik, träffa vänner etc

Och jag vet att de här sakerna hjälper för en stund! Sedan kommer ångesten över att du har skadat din omgivnig. Du kanske sökt bekräftese av kärlek, sagt dumma saker eller bara skrikit!

Vad tror ni är den värsta känslan - att vara depremerad eller - känna att du ställt till det för din omgivnig?

Tror inte jag behöver säga åter igen, att när mamma dog så var det en ny tur till läkaren, där jag blir erbjuden massa olika piller som inte äns ska kombineras. Jag har inte tagit en enda! Varför undrar ni? För det finns ljusa stunder, jag ligger inte i djupet. Men att sväva därimellan är utmaning, jag vill ge upp, jag kan bara sitta en hel dag och stirra på min mobil eller i taket!
Jag tänker att jag ska höra av mig till vänner , hitta på något kul, men jag vill inte vara till besvär, rädslan är att "tänk om jag bara pratar om mig själv".

Vad jag vill nå ut med det här, är väl att jag vet att jag inte är ensam, många har liksinna känslor., har varit i liknande situationer och vägen ut är för oss olika!
När vi tänker på oss själva så glöm då inte av att de andra som älskar oss också blir påverkade och drabbade!

This thing about mental illness is something that is talked about more and more openly. But still a bit taboo!

A few years ago, I began my process of seeking help. Because I was so tired, so indifferent and I don't know where my engine and drive to go to work came from! But that said BANG! That desperate cry for help was heard. I had many good conversations with one person and at least the panic attacks disappeared or lessened!
However, I did not fully recover, but as soon as the pressure at work increased, I had to take sick leave again. This time the doctor prescribed antidepressants, which I never started taking! I found ways to find my way back to the pike, the energy or simply accepted: that sometimes it's okay to rest in the middle of the day!

The bottom line is that the relatives are also affected! They have to put up with crying/comforting moments. They feel powerless, try to encourage and give examples of what can be done to break the cycle!
When I see my loved ones hopelessly coming up with suggestions: exercise, go out, listen to music, meet friends, etc
And I know these things help for a while! Then comes the anxiety that you have harmed those around you. Maybe you sought confirmation of love, said stupid things or just screamed!
What do you think is the worst feeling - being depressed or - feeling like you've caused it for those around you?

I don't think I need to say again, that when mother died, it was another trip to the doctor, where I was offered lots of different pills that are not yet to be combined. I haven't taken a single one! Why do you wonder? Because there are bright moments, I'm not in the deep. But hovering in between is a challenge, I want to give up, I can just sit all day and stare at my mobile or at the ceiling!
I think that I should contact friends, come up with something fun, but I don't want to be a nuisance, the fear is that "what if I only talk about myself".

What I want to get across with this is that I know I'm not alone, many have like-minded feelings, have been in similar situations and the way out is different for us!
When we think of ourselves, don't forget that the others who love us are also affected and affected!

Maryam