Det närmar sig min födelsedag. Något jag inte brukar fira med stort kalas. Lite uppvaktad kan jag dock bli. Jag tycker det oftast känns att kalas är för de andra - eftrsom i allafall i Sverige , så är det den som fyller år som ska bjuda på kalaset. Nåväl, nu ska jag gräva ner mina åsikter.
Jag minns min förra födelsedag med kärlek men jag gråter när tankarna kommer. Jag visst inte att det var den sista gången jag fick fira med dig mamma. Men jag vet hur rörd jag var där du hade plockat en ros som du alltid brukade ge mig. Hur du hade lagt sallad , gurka och tomat från er trädgård på ett fat. Så hade du skalat räkor och vi gjorde varsin räksmörgås. För det där var du mamma.!Du gjode vad du trodde, det där lilla! Men jag minns dina goda gester. Jag saknar att ha dig i mitt liv.
Jag saknar gemnskapen jag inte delar med någon annan. Att vi kunde titta på. fjärilar och prata om dem som om det vore det mest häpnandesväckande den dagen. Att vi delade det lugn det gav oss , att bara dricka kaffe samtidigt vi njöt av det som naturen gav oss. En obeskrivlig känsla som man inte dela med så många andra männikor. Men jag vet att det finns fler av oss ... de är bara så svåra att hitta!
Hur många av er ser bara en smörås, något som ska mätta magen?
Vilka av er ser kärleken som ligger bakom varje tanke av smörgåsen?
Genom att dela med mig av mina tankar , hjälper mig att bearbeta sorgem, saknaden. Jag behöver inte ha någon som förstår, jag behöver inte ha någon som svarar på frågan. Men någon som lyssnar vore trevligt!
My birthday is coming up. Something I don't usually celebrate with a big party. However, I can be a bit wooed. I think it usually feels that parties are for others - because in Sweden anyway, it is the person who is celebrating their birthday who has to invite the party. Well, now I'm going to dig into my opinions.
I remember my last birthday with love but I cry when the thoughts come. I didn't know that it was the last time I got to celebrate with you mom. But I know how touched I was when you had picked a rose that you always used to give me. How you had put lettuce, cucumber and tomato from your garden on a plate. Then you peeled the prawns and we each made a prawn sandwich. Because you were mother! You did what you thought, that little thing! But I rememberyour kind gestures. I miss having you in my life.
How many of you see only sandwish?something to fill your stomach?
Who of you sees the love behind every thought of the sandwich?
By sharing my thoughts, helps me process the sadness, the loss. I don't need someone to understand, I don't need someone to answer the question. But someone listening would be nice!
MENY
0