Maryam

Här om dagen fick jag se ett inslag från nyhetsmorgon, ett tv pogramm i Sverige. En kvinna som just släppt sin bok : korsdragspoesi!

Jag kan inte kopiera klippet. Men ni kan ju söka på korsdragspoesi på instagram om ni är intresserade av inslaget!  Pia Eriksson , författarinnan berörde mig så mycket när hon läste upp sin dikt. Jag var så glad när jag hörde hennes "tunnel resa" , att man kommer att se ljuset och att ljuset är en liten prick i början. Det kändes så skönt att skratta och le . Att få förhoppning men så vände det på 2 sekeunder till gråt. För det var så bekant med hennes ansikte.  Hon var lite lik min mamma , när mamma var ung. Leende , glad och full med förvänningar av ett lyckigt liv , men ett sådant liv fick hon ju tyvärr inte leva!

 

Jag hade inte tänkt tjata om min utbrändhet och mentalta tillstånd , men så känner jag. Jag är inte klar att dela informamation eller hur jag upplever min egna tunnel , jag kommer även skriva ner saker bara utifrån mitt perspektiv. 

Hur hamnade jag där?

Jag hade ett dröm jobb när jag gick i gymnasiet - helt klart skulle jag hjälpa människor . Jag valde personlig assistent av många olika anledningar.  Det är nog inte många som säger att man älskar sitt jobb och men det gjorde jag  ,runt 15 år. Sedan tog jag pause 2 år för att återkomma tillbaka efter att bott utomlands. 
Men det blev att kliva in på kol som kunde ta eld när som helst!
Tänk er att undvika att bli manipulerad, att inte veta när kniven ska vridas om, att medarbetare spelade mot varandra och en chef som absolut inte ville lyssna. Det blev mölten med facket , psykolog innan en förändring och ett bekräftälse kom. 
Det var då , ca 2 år senare när jag fick veta att det inte var jag som var en galning. Jag hade nämligen tagit hand om en psykopat och dessutom varit den där personalen som inte lätt mig bli maniluplurerad.  Jag blev bara tröttare och tröttare,  men jag kämpade vidare och visst lite bättre blev det när jag blev förflyttad -till en anann person med aggreisvit humör.

En dag fick jag lite hjälp och jag blev sjukskriven.  I början var jag rastlös, arg på mig själv- vad var det för fel på mig?
Men när jag lärde leva med mitt nya liv började jag känna energi, glädje, mindre ångest!
Att få massa medecin på recept kändes skratt retadende , det var inte det jag behövde. Jag anser att antideprissiva medeciner bara skjuter upp problemet. Ja det kan säkert lindra smärtan  men hur ska man ta sig ur en situation om man är lite luddig i huvudet? 

 

Jag såg till att vila när jag behövde det. Det kunde vara så pass att jag sa nej till roliga grejer för att vila istället.  

Se till att ångestattackerna fick komma, att inte undvika platser jag upplevde var jobbiga. Jag har det som kallas för torgskräck. Det tog jag tog jag tag i och blev bättre ifrån kanske en månad efter första mötet med min min mentor. Att vara född envis kan vara till en fördel

Ta dagliga promenader, det har hjälpt mycket!

Ni har inte ungått att jag är i en sörjnings period och i en förändring i livet , då jag valde att flytta utomlands samt mammas bortgång.

Det är dagar som jag känner starkt att "låt mig få dö" då jag gråter hysteriskt, nästan skriker och jag har skadat mig fysikt vid ett tillfälle.  Och jag vet att jag inte får mamma tillbaka, jag vet att jag inte kan göra något ogjort!  Jag vill ta hennes plats för att låta henne leva kvar - men ett bra liv, som hon förtjänade!

Jag ser den där pricken jag nämde för er tidigare , alltid framför mig, även de riktigt tuffa dagarna en  glimpt av ljus varje dag.  

Gå upp varje dag, ta på mig kläder och se till att duscha. Sedan om dagen blir aktiv eller inte spelar ingen roll. Inte skuldlägga mig själv om jag måste vila eller om jag gråter. 

Jag har mycket kvar att arbeta på, det finns fortfarande saker jag inte vet hur jag ska hantera. Att förlora någon kan ju ge en rädsla att förllora andra som man håller kär. Det skapar en oro man oftast har svårt att hantera. Men även det ändras med tiden. 
 

Var inte rädd att ta emot hjälp!

Om det är antidepressiva tabletter som fungerar för dig , då är det det du ska ta . 
Prata med någon profossionell person

 

The other day I got to see a feature from Nyhetsmorgon, a TV program in Sweden. A woman who has just released her book: cross stitch poetry!
I can't copy the clip. But you can search for cross-stitch poetry on Instagram if you are interested in the feature! Pia Eriksson, the author touched me so much when she read her poem. I was so happy when I heard her "tunnel journey", that you will see the light and that the light is a small dot at the beginning. It felt so good to laugh and smile. To get hope but then it turned to crying in 2 seconds. Because it was so familiar with her face. She was a bit like my mother, when my mother was young. Smiling, happy and full of expectations of a happy life, but unfortunately she didn't get to live such a life!

I didn't mean to rant about my burnout and mental state, but that's how I feel. I am not ready to share information or how I experience my own tunnel, I will also write things down only from my perspective.

How did I end up there?
I had a dream job when I was in high school - of course I would help people. I chose personal assistant for many different reasons. There are probably not many people who say they love their job, but I did, for around 15 years. Then I took a break for 2 years to come back after living abroad.
But it was stepping on coals that could catch fire at any time!
Imagine avoiding being manipulated, not knowing when to turn the knife, co-workers playing against each other and a boss who absolutely did not want to listen. There was a meltdown with the union, psychologist before a change and a confirmation came.
It was then, about 2 years later, when I learned that it wasn't me who was crazy. Namely, I had taken care of a psychopath and also been that staff member who did not allow me to be manipulative. I just got more and more tired, but I fought on and it certainly got a little better when I was transferred - to another person with an aggressive mood.

One day I got a little help and I was on sick leave. In the beginning I was restless, angry with myself - what was wrong with me?
But when I learned to live with my new life, I started to feel energy, joy, less anxiety!
Getting a lot of medicine on prescription felt laughably irritating, it wasn't what I needed. I believe that anti-depressants only postpone the problem. Yes, it can certainly relieve the pain, but how do you get out of a situation if you're a little fuzzy in the head?

How did I let light expand?
I made sure to rest when I needed it. It could be so much that I said no to fun things in order to rest instead.
Making sure the anxiety attacks were allowed to come, not avoiding places I found to be troublesome. I have what is called a fear of squares. I took it, I took it and got better maybe a month after the first meeting with my mentor. Being born stubborn can be an advantage
I wanted to get well was my goal, not to say "it's not possible"!
Take daily walks, it has helped a lot!

What to do if the darkness returns!
You have not missed that I am in a period of mourning and in a change in life, when I chose to move abroad and my mother's passing.
There are days when I feel strongly that "let me die" when I cry hysterically, almost scream and I have physically injured myself at one point. And I know I can't get mom back, I know I can't undo anything! I want to take her place to let her live on - but a good life, as she deserved!
I see that dot I mentioned to you before, always in front of me, even on the really tough days a glimpse of light every day.
Get up every day, put on clothes and make sure to shower. Then if the day becomes active or not it doesn't matter. Not blaming myself if I have to rest or if I cry.

I still have a lot to work on, there are still things I don't know how to handle. Losing someone can cause a fear of losing others that you hold dear. It creates an anxiety that is usually difficult to deal with. But even that changes over time.

Don't be afraid to accept help!

If it's antidepressant tablets that work for you, then that's what you should take.
Talk to a professional

I am very aware that the text was long, but I still hope you will come back and read the rest of my blog posts.
Thanks !